För allt finns en bestämd tid..
Jag läste i en av de broschyrer mamma fått från sjukhuset ”Cellgiftbehandlingen går ut på att man förgiftar de snabbt växande cancercellerna i kroppen. Detta medför dock att man även förstör de hälsosamma cellerna i ryggmärgen, i magtarm-området, etc. och organen i kroppen kan även ta skada. Vanligt förekommande biverkningar är illamående, diarré/förstoppning, nedsatt immunförsvar, förändrad smak, muskelsmärta, hjärtklappning, håravfall, huden kan flagna, svamp i munnen, aptitlöshet etc.”. Biverkning efter biverkning följde i bokstavsordning och rabblades som ett mantra. Denna kunskap ökade min smärta och jag kunde inte fortsätta läsa.
Mamma fick sin första cellgiftsbehandling onsdag den 8 september. Hon åkte in till Sunderby sjukhus helt själv, vi andra jobbade och hon tyckte att det bara blir långtråkigt för oss att sitta där hela dagen och titta på. Två månader tidigare, mitt i högsommarvärmen hade mamma blivit opererad, hela höger bröst var borttaget och 8 lymfkörtlar. En venport hade opererats in ovanför det vänstra bröstet i linje med hjärtat. Genom denna kapsyl som är lite större än en 5-krona, placerad innanför huden, skulle hon få cellgifterna. Mamma hade haft otur och åkt på en rad komplikationer redan. Men hon var uthållig och stark som vanligt.
Mamma var lite nervös inför första behandlingen och trodde att hon skulle må väldigt illa trots att hon följt läkarens restriktioner och tagit beordrad dos kortison som är illamåendeförebyggande och smärtstillande.
Sjuksköterskorna gjorde alla möjliga tester innan cellgiftsbehandlingen ens kunde påbörjas. Efter 8 timmar på sjukhuset var mammas första cellgiftsbehandling färdig, för denna gång. När mamma kom hem från sjukhuset sa hon - Det kändes ingenting alls! Hon beskrev det som att få helt vanlig dropp. Mamma fick sina cytostatika direkt i blodet som dropp. Det gjorde inte ont. Ett dussintal läkemedel fick hon även ta hemma i tablettform. Genom ett dropp fanns cytostatika i en påse som var upphängd på en ställning. Genom en tunn slang leddes cellgifterna in i ett blodkärl via venporten. Varje behandling tog ett par timmar beroende på vilka och hur många läkemedel som användes. Under tiden kunde mamma ligga eller sitta och lyssna på musik, läsa och titta på tv. Mamma läste oftast. Den gången jag följde med lyssnade vi på lite musik, fotade och skrattade. Efter en timme var första påsen klar, en sjuksköterska tittade till mamma en gång i timmen och bytte påsar. Sammanlagt 3 påsar med diverse olika läkemedel. Jag tänkte på alla biverkningar men bet ihop för mammas skull.
Överläkaren hade gett en lista med direktiv på vad mamma inte fick göra efter att hon påbörjat cellgiftsbehandlingen t.ex. skulle hon bli väldigt infektionskänslig och akta sig för att bli sjuk därmed inte umgås allt för mycket med människor inomhus eftersom hennes immunförsvar blivit svagare. Hon skulle akta sig för att få stora/svåra sår och hon skulle tänka på att äta nyttigt, mycket frukt, grönsaker, bär, nötter, bönor, fisk och alla nyttigheter som ger näring. För även de hälsosamma cellerna i kroppen skulle ju förstöras och alla värden skulle försämras. Viktigt var också att mamma inte fick få över 38 graders feber under pågående behandling då vart det ilfart till sjukhuset. Hur mycket ska en mamma orka och klara av? Själv hade jag dragit täcket över huvudet och gett upp för länge sedan. Jag tackade högre makter att mammor är skapta så uthålliga och starka.
Mellan behandlingstillfällena fick mamma göra ett uppehåll på tre veckor för att kroppen skulle hinna återhämta sig lite. Sen var det dags igen. En behandlingsomgång omfattar fyra till tio kurer och tar från några månader upp till ett år. Mammas cellgiftsbehandling tog 5 månader. En läkare följde hela tiden effekten av behandlingen. Om behandlingen inte hade önskad effekt hade läkaren satt in en annan cytostatikakombination. Men mamma mådde inte speciellt dåligt, fem cellgiftsbehandlingar var avklarade och bara illamående och svullnad kände hon, knappt något håravfall och hyfsad aptit. Tankarna snurrade. Hon mådde nästan för bra. Kort därefter fick mamma veta att cellgiftsbehandlingen inte fullt motsvarat förväntningarna.
Så vad händer nu då? Hade cancern blivit oövervinnerlig? Aldrig. Vi var alla lika förtvivlade som mamma. Till råga på allt dök min otäcka verklighetspåminnelse upp igen. Denna gång intensivare än någonsin, fylld med ångest, rädsla, oro, sorg och tomhet… Vi stod still i en brant uppförsbacke med piskande motvind.
Det kändes som om vi var tillbaka på ruta ett igen.
Cellgiftsbehandlingen förlängdes. Efter sjätte dosen på cellgifterna förändrades mammas hälsotillstånd drastiskt. Av allt att döma svarade hon nu helt rätt mot cellgifterna. Hon mådde värre än sämst. Dagen efter den sjätte cellgiftsbehandlingen hände det. Mammas övergång från människa till zombie skedde inom loppet av några timmar. Följande dagar lämnade hon bara sängen för att besöka toaletten, resten av tiden orkade hon bara ligga ner. Total kraftlöshet. Hon minns inte så mycket av de här dagarna, hon mådde så fruktansvärt dåligt och varenda en biverkning gick tyvärr i uppfyllelse. Efter ett par dagar tappade mamma allt hår. Jag minns bara att jag aldrig mått så dåligt i hela mitt liv av att se min mamma så uppslukad av den där förbannade cancern. Det var inte bara illamående, det var verkligen total kraftlöshet. Hon orkade inte stå, hon orkade inte sitta, hon orkade inte ligga. Nu var det vår tur att visa oss starka. Positivt tänk. Ingen gråt och inget sjåp mer från min sida. De dagar jag kunde (med tanke på bakterier och smittrisk) åkte jag efter jobbet och tittade till mamma. Hon hade ingen aptit men drack oftast en kopp te när jag kom. Ingen matlust alls. Hon blev människa igen under två veckor innan det var dags igen. Och däremellan många läkarbesök på grund av blodförgiftningsrisken när tempen överskred 38 grader, vilket den gjorde allt för många gånger. Ut och in på Sunderby sjukhus under 3 månader.
Den som inte själv sett och själv upplevt hur dåligt en människa kan må av cellgifter har ingen aning. Att se sin egen mamma knacka på dörren till döden är något jag inte ens önskar min värsta fiende.
Efterbehandlingen som mamma får är i skrivande stund pågående. Denna efterbehandling fick hon börja med ett par veckor efter sin sista cellgiftsbehandling och får detta var tredje vecka året ut. Denna behandling gör så att alla tänkbara nya tumörer söndras och försvinner. Även denna behandling följer mammas läkare hela tiden, och givetvis har även denna behandling sina biverkningar. Hon mår inte illa av den och det gör inte ont men den kan komma att påverka vissa organ. Trots detta är det en otroligt stor skillnad på mammas hälsa, hon mår så mycket bättre idag jämfört med hur hon mådde under cellgiftsbehandlingarna. Att cellgifterna redan satt sina spår är tveklöst. Mamma lever och mår bra efter omständigheterna. Men än vet vi inte hur följdeffekterna kan bli efter avslutad efterbehandling.
Tre saker är säkert. Mamma är tillbaka. Aldrig mer tänker vi göra om denna resa. Och nu är mammas tid att läka.
/Hanna Stenius 111005
